Var finns trygghet inför framtid och evighet?
När mörkret föll och lyset släcktes om natten ropade den lille ungen. "Mamma jag är svartsjuk."
Hon menade att hon var mörkrädd. Ingen av oss är kaxig och mångordig när ljuset släcks. När vi gastkramas av risken för sjukdom olycka och ond bråd död. Vare sig för oss själva, eller våra nära och kära eller vårt samhälle och vår värld.
Finns det en tro som kan skänka trygghet inför döden och evigheten. Den kristna tron gör anspråk på detta. Jag ska läsa en text som utstrålar stor trygghet inför framtid och evighet.
"Ingen av oss lever för sin egen skull och ingen av oss dör för sig själv. Om vi lever så lever vi för Herren, Om vi dör så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren." Rom 14:7-8
I centrum av texten står de enormt starka orden… Om vi lever så lever vi för Herren om vi dör vi för Herren"
De ord som omger den texten visar väg mot denna trygghet.
Det ena som visar väg mot trygghet inför framtid och evighet är detta att inte leva för sig själv. Att krampaktigt kämpa för sig själv och sitt eget leder till katastrof när avklädandet och döden kopplar greppet. Det finns många uttryck för detta. Hur vi felaktigt kopplar samman ungdom och skönhet t.ex. Hela den här "må-bättre-industrin", som dessvärre finns i religiös form också. Där målet med religionen är att vi ska må bättre, inte att vi ska söka det som är sant.
Men det finns många andra uttryck. Klättrande och statusjakt och materialism, och att krampa och kämpa för sin nivå av status. Djupast sett kan drivkraften vara otrygghet och rädsla inför döden.
Jesus står som en vägvisare för en radikalt annorlunda väg. "Kristi kärlek lämnar mig inget val. Ty jag har förstått att om en har dött, då har alla dött. Och han har dött för alla för att de som lever inte mer ska leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem. " 2 Kor 5:14-15
Det finns en sida av det kristna evangeliet som vi ofta hoppar över för att vi hellre vill tala om nåd och välsignelse, upplevelser och gåvor. Det är den att gå i Jesu fotspår. Att själv gå korsets väg, att offra, att ge, att vara beredd att avstå. Paulus som sa de förut citerade orden säger i nästan samma andetag: "Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag i min kropp den död som Jesus fick lida för att också Jesus liv ska bli synligt i min kropp." 2 Kor 4:8-9. Jag skulle kunna ägna lång tid att bara läsa bibelord efter bibelord som visar hur de första kristna gick i Jesu fotspår. Det är att gå den väg som inte innebär att klättra uppåt allt högre, eller att till varje pris försöka hålla fast vid hälsa välbefinnande lycka. Lyckan nås inte om man har den som sitt högsta mål. "Den som vill rädda sitt liv ska mista det men den som mister sitt liv för min skull han skall finna det." Matt 16:29
Innan du avfärdar detta med att det är ett krävande budskap för andliga gladiatorer så är det en tröst att se att de här orden uttalas just med anledning av de svagheter och brister som fanns i den första församlingen. Även Paulus själv beskriver sig många gånger som svag och rädd, att han fått tag i en skatt i lerkärl, att den väldiga kraften inte var hans utan kom från Herren
Här ser vi också att det vi talar om är en process, en väg man lär sig att vandra. Paulus som vandrat länge på Guds väg är ganska skarp mot den unga församlingen som inte förstått korsets princip. "I oss verkar döden i er verkar livet." Och Jesus fick gång på gång undervisa och fördjupa lärjungarna i detta - det tog lång tid innan de förstod.
Men det finns en annan hemlighet i en trygghet som utstrålas från den hör orden av Paulus. Och det är de som avslutar meningen. Det handlar inte bara om att släppa taget och att sluta leva för sig själv. Det handlar om överlåtelse. Det är som att lära sig simma, segla, surfa. Man måste släppa taget och våga låta sig bäras. Av vågor och vind alltså något mycket större än jag själv.
"Om vi lever eller dör tillhör vi Herren."
Det är tillhörigheten till honom som är Herre över både liv och död.
Varifrån hade Paulus fått denna bild av Herren, denna gudsbild som gjuter in en sådan trygghet i hans livsbygge. I en av de förslagna texterna att läsas i de svenska kyrkorna denna söndag finner vi Jesus mitt i en av dåtidens och nutidens stora frågor nämligen om det finns ett liv efter detta, om det finns en uppståndelse från det döda. Jesus hade en mycket tydlig uppfattning och han öste ur en gammal beprövad källa. Och det är mycket troligt att dessa Jesus ord finns i bakgrunden när Paulus talar som han gör.
För Paulus visste vad Jesus hade sagt och lärt och han hade dessutom personligen mött honom uppstånden. Så uppståndelsen, segern över döden, är mycket central för honom.
"Att de döda uppstår har han också visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud, Isaks Gud, Jakobs Gud. Gud är en gud inte för de döda utan för de levande ty för honom är alla levande". Luk20: 37-38 Det finns två poänger i den här presentationen jag skulle vilja uppmärksamma.
När Gud presenterar sig i sin väldighet så kopplar omedelbart upp sig mot trons människor. Det är inte bara som stamfäder, symboler för ett kollektiv. Det står inte Abrahams, Isaks och Jakobs Gud utan "Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud". Långt före individualismens överdrifter ger Guds ord rum för tanken om en personlig Gud som har kontakt med människan på individplanet. Lägg märke till denna onödigt långa mening, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.
Vi råkar känna det här tre personerna ganska väl genom utförliga och sanna beskrivningar. De var inga helgon utan vanliga människor. Men som var beredda att släppa taget om sitt och gång på gång välja och förnya trons överlåtelse till Herren. De släppte taget i Ur, de släppte taget vid Moria Berg, de förlorade greppet vid Jabokks vad. De vann en Gudsrelation värd att leva för och som höll att dö i. De fann en Herre som inte blygdes för att kalla sig deras Gud. Och egentligen kan alla människor som efter dem vill följa dessa trons pionjärer våga sätta in sig i deras lista. Kan man tänka så barnsligt att efter dessa tre följer en lång lista av trons människor och där är det plats att fylla i sitt namn, eller rättare sagt Herren fyller i ditt namn för han blygs inte att kalla sig din Gud. Mitt bibelstöd finner jag i Hebreerbrevet 11 som fortsätter att efter Abraham Isak och Jakob, lista Josef, Mose Rahab, Simson, David och profeterna. Kända, mindre kända och namnlösa. Och till sist så kommer han fram till oss.
Då vi nu har omkring oss en sådan sky av vittne låt oss då
Även vi lägga av allt som tynger, all synd som ansätter oss och hålla ut i det lopp som vi har framför oss. Heb 12: 1
Det andra och det som är Jesu huvudpoäng är att Herren inte bara var deras gud när de levde. Han använder uttrycket "Jag är Abrahams Gud, Isaks etc." fast de varit döda i många hundra år när han presenterade sig för Mose i den brinnande busken.
Gudsrelationen bryts inte av döden. Han är vår Herre i liv och död. Det må finnas olika tolkningsmöjligheter om mycket i Bibeln vad gäller framtid och evighet men en sak är tydlig: Den som dött i tron har gått för att "vara hos Herren"
Lever vi så lever vi för Herren, dör vi så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren. Rom 14: 8
Avslutning: Var finns trygghet inför en framtid. "Släpp taget om ditt eget och överlämna dig åt Herren" Det är vad som uttrycks i dopet. Du lämnar det gamla, det eget och världen går ner i dödens element och bärs upp igen av uppståndelsen kraft till ett liv som aldrig dör.
För dig som står i porten till det kristna livet. Ta dopvägen mot framtiden. Inte den lättaste men den rättaste. För dig som tappat fokus och trygghet i ditt kristna liv. Gå tillbaka till dopkällan och förnyas i detta. Släpp taget om ditt eget och överlåt dig på nytt.
Urban Ringbäck