Jesusbarnet - och våra innersta tankar
Urban Ringbäck
Text: "Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid - ja också genom din egen själ ska det gå ett svärd - för att mångas innersta tankar ska komma i dagen " Lukasevangeliet kap 2: 34-35
Vi blev sex barn i den familj jag kommer ifrån. Min pappa är inte i livet men jag har en underbar liten mamma. Bland alla goda egenskaper finns den att hon alltid har varit lite virrig och glömsk. Hon kommer inte heller ihåg så många detaljer från sitt långa liv som förälder. Men jag har märkt en sak. Hon minns väl när vi barn föddes. Ofta på högtidsdagar, födelsedagar, bröllop och sånt, så håller hon små tal och berättar, alltid lika djupt gripen om vad som hände.
Är det så med oss människor att vi får ett särskilt gott minne just när vi får ta emot små barn. Jag har hört liknande berättelser även när lyckliga adoptivföräldrar fått hämta hem sina små juveler. Liksom från de som blivit mor- och farföräldrar och fastrar och mostrar.
Jag kom att tänka på det när jag än en gång läste texter om när Jesus föddes.
Det står att föräldrarna förundrade sig över allt det som sades om Jesus. Jag såg också att det flera gånger står om Maria att hon "tog till sitt hjärta det som hände och begrundade det." Hon gömde det i sitt hjärta. Luk 2:19, 33, 51
Barnets födelse blir ett heligt minne som bäddas ner i hennes eget innersta. Det ligger på en plats i hennes liv som samtidigt är både helig och farlig.
Några ord som hon bland annat kom ihåg var ord som sades om hennes förstfödde Jesus när han bars fram i templet för att omskäras efter judisk sed. Då kommer en gammal gråhårsman fram, får se barnet, ber att få ta det i famnen och säger "Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och ett tecken som väcker strid. Ja också genom din egen själ ska gå ett svärd för att mångas innersta tankar ska komma i dagen. "
I. Barnet och våra innersta tankarVisst stämmer mycket i den märkliga profetian om Jesus, på alla små barn. Barnet är testet på om vårt sätt att leva håller. Det gäller oss som föräldrar. Sannerligen att vi känner igen den känslan när vi står där och försiktigt håller de små i våra armar. Inför den utmaningen testas vara liv rejält. Skall det bära eller brista, fall eller upprättelse. Det gäller förresten hela vuxenvärlden. Barnen är testet, tecknet på om det samhälle vi bygger håller. Om vårt församlingsliv håller, om våra gemenskaper, vårt umgängesliv håller. Ett tecken till upprättelse och fall.
Ibsen berättar i en av sina romaner om den berömde beundrade byggmästaren som rest den ena imponerande byggnaden efter den andra. Alla var bländade av honom, alla utom hans fru som visste hur det fungerade hemma med familjen och barnen. " Du kan bygga hus men du har aldrig kunnat bygga ett hem" säger hon. Tragedin fullbordas när han klättrar inför jublande åskådarmassor uppför byggnadsställningarna för att sätta kransen på ännu ett storartat byggnadsverk och han slinter och ramlar ner från sitt stora hus.
"Genom din själ ska ett svärd gå och mångas innersta tankar ska komma i dagen."
Det finns egentligen inga livsgarantier och livförsäkringar. Livet är skört. Inför detta med livets skörhet, det som hotar det lilla livet vi har fått i våra händer, så finns vår djupaste inre rädsla som föräldrar. Kanske vår allra djupaste.
Men samtidigt har de små en förmåga att avslöja våra innersta motiv, utmana våra ambitioner, när de inte är de rätta. Vi känner alla igen barnens skoningslösa och ärliga frågor när vi hjälpligt försöker dölja vuxenlivets inkonsekvenser och konflikter.
Sanningens minuter kommer ofta när det brister. Barnens kris är föräldrarnas och omvänt . När sjukdom och död slår till. När barnen oskyldiga får bära en ohygglig skuldbörda, när föräldrar inte kan försonas. När barnen genomskådar föräldarnas livsföring och gör revolt. Då går ett svärd genom våra hjärtan och våra motiv och våra prioriteringar avslöjas.
Nu är det ju så underbart dessa laddade och allvarliga ord uttalas i en välsignande famn. Barnet är buret på förbönens armar, och det är buret i Guds famn. Bara det räcker för mig mycket långt att våra liv, såväl de lyckligaste av ögonblick som det djupt smärtsamma, hela detta liv kan vara ett inför Guds ansikte och i hans välsignande famn. "Och han tog dem upp i famnen och lade händerna på dem välsignade dem." Mark: 10: 16. Det är inte lätt att riktigt ta på vad välsignelse är, men Bibeln låter oss ana att det handlar om Guds aktiva goda tankar, som följer en människa genom livet.
Och det är min barnsliga tro att alla de oskyldiga, värnlösa, hungriga, övergivna, svikna, att de barnen finns där i all sin utsatthet i Guds välsignande famn. "Guds rike tillhör sådana som de " Mark 10:14
Men även föräldrarna nås av välsignelsen. Det är till dem välsignelsen särskilt riktas. Luk 2:34. Jag önskar att församlingen ska vara en välsignande famn för alla barn och för allt familjebygge, allt föräldraskap.
II. Jesus och våra innersta tankarNu måste vi göra den här texten rättvisa genom att vara medvetna om att Jesus samtidigt som han representerar alla barn så är han unik. Den här profetian kastar oss ju 30 år framåt i tiden till den dag hans korta jordeliv var slut på en avrättningsplats utanför Jerusalem. Det är när Maria bevittnar sin sons avrättning på korset. Kanske det ögonblick soldaten sticker ett svärd i sidan på Jesus kropp och når hans hjärta. Då det kommer ut blod och vatten."
Och i ett ögonblick spänner profetian över hela Jesus 30-åriga livsgärning.
Det var något alldeles unikt med detta barn. Renheten och oskulden i hans ögon slocknade aldrig. Kärleken som livsmotiv grumlades aldrig. Sanningen blandades aldrig upp med lögnen.
Sammanfattat av Hebreerbrevets författare: "...Han har prövats på alla sätt och varit som vi - men utan synd Heb 4:15
Att placera Jesus i sitt hjärta är att tända en halogenlampa över sitt eget inre liv. En sida av Jesu gärning var att avslöja allt det som var dolt, kasta ljus över allt det som gömts i mörker.
Vi kan inte behandla Jesus som vi ofta gör med andra barn, vi gullar med dem och lovprisar deras skönhet men återvänder sedan till samma dubbla vuxenliv som förut. Underförstått:" Du blir snart som en av oss." Jesusbarnet växer upp, och med bevarad barnarenhet ska han snart utmana makten, politiken, kyrkopolitiken. Detta barn skulle snart utmana hela världen.
I Jesusfilmen som visades igår görs en intressant utvikning från den annars mycket bibeltrogna berättandet. I Getsemane när Jesus kämpar sin oerhörda kamp om han ska hoppa av lidandets väg eller inte så beskrivs hur djävulen går till frontalangrepp. Han beskriver allt elände som skulle komma i spåren efter Jesus. Korståg, häxbränning, religionskrig i hans namn. Djävulen säger: "Hoppa av korset. Ordna med frid och paradis direkt."
Och Jesus ropar till svar: "Det är inte Guds vilja. Jag kom för att människorna skulle ha en valmöjlighet". Fall eller upprättelse.
Skärpan i denna tanke tror jag inte ett ögonblick vi ska trubba av. Jesus och evangeliet är en profetisk utmaning mot all synd, all orenhet, alla dunkla motiv och handlingar.
Det finns bara en sak som blir ett problem för mig och oss. Vi faller alla igenom. Han blir till fall för oss alla.
Men.. När jag läste den här texten öppnades en ny dimension. Det står egentligen inte fall eller upprättelse - det står fall och upprättelse. Alltså inför Jesus - finns ett både och, både fall och upprättelse. Ofta för samma människor. Är det inte det vi ser beskrivet gång på gång i evangelierna och vi har sett i dag i våra egna liv och i människors, runt omkring oss. .
Vi har det i Marias liv, i de andra lärjungarnas liv, och kanske framför allt i Petrus liv.
Jag tänker på när Petrus upplevt detta, fall och upprättelse, och presenterar Jesus för sina landsmän i Jerusalem på den stora pingstdagen. Vad händer då? Orden träffade dem i hjärtat och de frågade Petrus och de andra apostlarna: Bröder vad ska vi göra? Med andra ord: Vi faller igenom, inför honom håller det inte. Vad ska vi göra? .
Petrus svarar: Omvänd er och låt er döpas i Jesus Kristi namn så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige anden som gåva. APG 2: 37-38
Inför Jesus så faller vi men landar i hans upprättande och helande nåd. Utan fall ingen upprättelse.
Marias livsöde tar en fantastisk vändning i samband med Jesu korsdöd. I det ögonblicket svärdet går igenom hennes hjärta så vänder hennes liv på något sätt och hennes område vidgas. Hon öppnar sitt hem för andra och blir en stöttepelare i den första församlingens gemenskap som fick se 1000 tals sårade människobarn bli upprättade igen. I upprättelsen av oss som människor så kastar Jesus inte längre bara ljus över orenhet och ondska i våra liv. Han fortsätter att lysa på vårt innersta. Nu för att vi ska upptäcka våra innersta drömmar, vår innersta längtan. Vår innersta tro på att vår tid, våra talanger och våra tillgångar ska bli till välsignelse. Att vi finner vår plats i Guds stora fascinerande gemenskapsbygge.
Urban Ringbäck