KABABISH-stammarna i nordvästra Sudan. I den norra delen av provinsen Kordofan i nordvästra Sudan, dit södra delen av den libyska öknen sträcker sig, finns hemregionen för KABABISH, som är ett förbund av 19 stammar och dessutom några mindre grupper. De leds av en hövding, vars titel är nazir. Förbundet är ganska löst och med tiden har det blivit svårt att hålla ihop det. De flesta av dessa stammar härstammar från förfäder som ursprungligen kommer från Arabien men som gift sig med en partner från nordafrikanska stammar. Till utseendet är de visserligen mörkare än araber i allmänhet men ljusare än de flesta andra sudaneser. De är i grunden nomader. Liksom andra nomadiska stammar genomströvar de öknen med sina hjordar efter växtlighet som uppstår efter regn, i synnerhet efter de sällsynta åskvädren i öknen. De har ett komplicerat system för förflyttning: olika delar av familjen flyttar till olika platser under vissa tider av året. De uppföder olika slags boskap, som de driver byteshandel med för få förnödenheter av olika sorter, t.ex. salt, socker, te, dadlar och kryddor, men också varor av annat slag, t.ex. metallvaror. Utan tvekan är kamelerna deras viktigaste djur. De ger den viktiga mjölken, som är en huvudingrediens i nomadkosten, och deras hår kan bli material till tälttaken. Men framför allt är de ett utmärkt transportdjur genom öknen. Eftersom Kababish-stammarna är nomader, lever de i läger. Ett sådant läger benämns hos dem dikka. Deras hem är tält som tak gjorda av kamelhår och sidoväggar av bomull. Medan männen rider genom öknen, är kvinnor och barn hemma på sin dikka. Kvinnor sköter de trädgårdar som de försöker anlägga. Detta är ett tecken på att en del läger kommer att ligga ganska länge på samma plats. I sådana fall kan man snarast tala om dessa kababisher är halvnomader. Pojkarna i familjerna, även små pojkar, arbetar på de fält som man då brukar, och de försöker hindra getter och får att komma in på den odlade marken. I pojkarnas uppgift ingår också att vakta och valla huskamelerna. Kababisherna är blyga och reserverade, till och med i förhållande till varandra. Detta återspeglar det kärva liv som de lever. Ändå är de som många andra araber gästvänliga och har omsorg om sina gäster. Eftersom livet i öknen är farligt, bär männen dolk instucken i en skida som är fäst på vänsterarmen. De flesta bär också svärd, och alla har något slags skjutvapen, t.ex. gevär. De måste sova lätt på natten för att snabbt kunna komma upp skydda sig mot överfall. Varje man bär med sig ett tältdukslakan, som kan användas på olika sätt: som lakan på marken, som ett litet tält, som ett tråg för vattnande av djuren eller, när den rullats ihop, som en bärrem för att bära tunga saker. Trots brunnsborrning från regeringens sida på 1960-talet, har under de senaste årtiondena de tillgängliga betesmarkerna inte kunnat bära och nära det stora antalet betesdjur. Minskningen av regnmängden och regnfrekvensen de senaste decennierna har förstört betesmarkerna. Många boskapsägare har förlorat sin boskapsbesättning och nödgats lämna sina hem. Traditionellt omfattar Kababish-stammarna sunni-islam. Men som regel är de flesta av dessa människor inte religiösa och de är egentligen ganska okunniga om religionen islam. När det gäller bönen, en av ”islams 5 pelare”, är läget sådant att en del ber när de känner för det, medan andra inte ber alls. (Alltså finns det en skillnad gentemot bön 5 gånger om dagen, så som traditionell sunni-islam föreskriver!) Bristen på vatten är en bidragande orsak till slapphet i religionsutövningen: reningsceremonierna som man brukat praktisera inom sin religionsutövning kortas av eller utelämnas. Eller också ersätts vattnet med sand! Mycket få bland kababisherna kan läsa eller skriva. Av det skälet betraktar många av dem det skrivna ordet som något magiskt, en källa till magisk makt. Denna situation gör också att de har stor respekt för s.k. heliga män, fakis. Denna respekt förleder dem också till att köpa amuletter när en faki försöker sälja sådana. Kababisherna behöver komma i kontakt med missionärer som känner med dem och kan sätta sig in i deras kultur, och som dessutom är villiga att uthärda den bistra nomadiska livsstilen tillsammans med dem. Bland dessa är det önskvärt att det finns personer som kan lära folket att läsa arabisk skrift, eftersom vissa bibeldelar, framför allt Nya testamentet finns på sudanesisk arabiska. Bara 0, 01 % av stammarnas människor är kristna, troligen som resultat av de gamla kyrkornas, framför allt katolska kyrkans, verksamhet. Men när det gäller evangeliskt troende blir antalet 0,00 %. Vi känner alltså inte till några evangeliskt troende. Låt oss be Herren sända ut troende arbetare till detta sudanesiska folk, inte minst kristna lärare som lever bland dem! Låt oss be att Gud reser upp böneteam som försöker bryta upp den hårda andliga marken genom tillbedjan och förbön! Låt oss be om att den Helige Ande gör folkets hjärtan mottagliga för evangelium! Låt oss be att striderna upphör i västra Sudan, att flyktingar kan återvända till sina hem och att skadade människor kan helas!

Sudan Folkmängd: Gruppen: 19 stammar Kristna: 0,01 % Huvudstad: Språk: Statsskick: Analfabetism: nästan 100 % Radiosändn.: Inga