 |
|
Wolof-folket |
Senegal, Gambia,
|
|
WOLOF i
Västafrika. I Senegal bor Wolof framför allt i landets centrala och västra delar. De tycker om att bo i små byar, där de har nära gemenskap med grannarna och kan odla sina berättartalanger, och njuta av poesi, konst och musik. Men denna idyll är ofta skenbar. Många wolofbyar har att kämpa med en oblid natur: större delen av landet ligger i ett bälte med halvöknar och savanner på gränsen till Sahara, som tycks växa. Torkan har gång på gång hindrat wolofbönder att odla jordnötter, grönsaker och hirs som de behöver som föda. Wolof vore inte det tongivande folket i Senegal, om de inte också fanns i städerna. Där ägnar de sig åt konsthantverk eller affärsverksamhet, men spelar också en ledande roll i städernas beslutande församlingar och styrelser, och i landets parlament och regering. Många människor av andra folkgrupper i Senegal talar wolofspråket som andraspråk (i stället för franska, det officiella språket, som talas av färre än hälften av befolkningen), men när ”wolofsenegaleser” flyttat söderut till bördigare trakter i den sydligaste provinsen (, Casamance), reagerar invånarna där mot ”wolofiseringen”. I Gambia sysslar wolof med handel, och i södra Mauritanien är de jordbrukare. Wolof är inte bara ett högväxt folk. Det är också ett stolt folk, som i Senegal, ett land som gynnar religionsfrihet och mångfald, utgör en kraftfullt stöd för islam och fredligt men envist motstår tron på Jesus Kristus. Visserligen når det formella antalet kristna bland detta folk upp till 1 %. De allra flesta av dem är katoliker – en följd av långvarig katolsk närvaro alltsedan landet en gång var under fransk överhöghet (fram till (1958-1960). Åtskilliga försök har gjorts från evangeliskt kristna missionsorganisationer att nå woloffolket, men resultaten har varit magra. För ett par år sedan bedömdes antalet evangeliskt kristna vara så lågt som 40 personer. Ett skäl till trögheten för en muslim, i synnerhet en wolof-muslim, att komma till tro på Jesus, är att det för dem inte räcker med att inse sanningen om Jesus. För att bli kristna behöver de en synlig samhörighet som kan ersätta den gamla. Men i Västafrika finns i allmänhet inte en livskraftig troende gemenskap som de kan ansluta sig till. Därför ser muslimerna det svårt att lämna den starka samhörighet som där finns inom islam. Religionsfriheten är dock en stor tillgång i såväl Senegal som Gambia. Helt annorlunda är förhållandet i Mauritanien, där det varken är tillåtet för kristna att öppet bedriva evangelisation eller för muslimer att låta sig omvändas till annan tro eller religion. Åtskilliga positiva resurser finns för missionsarbete bland Wolof. På deras språk har översättningar av bibeldelar funnits sedan 1873, och Nya Testamentet sedan 1988. Översättning av GT pågår. Kristna radioprogram på wolof-språket sänds från HCJB 15 minuter per dag under 5 dagar i veckan. Bandinspelningar med kristet budskap finns, och den s.k. Jesus-filmen är översatt till wolof och används mycket. Mot dessa goda tillgångar verkar dock dels, som antytts, själva den intensiva muslimska gemenskapen (och därmed den sociala kontrollen), dels också det faktum att bara var tredje vuxen i Senegal kan läsa och skriva. Och läs- och skrivkunnigheten är låg även i Mauretanien, men bättre i Gambia. Den låga läs- och skrivkunnigheten utestänger givetvis många människor från att själva läsa bibeltexter. Därmed förstärks behovet av audivisuella medel att presentera evangeliet för dem. Men inte ens dessa tycks för de flesta i wolof-folket kunna ersätta attraktionen av fysisk kontakt med starka religiösa personligheter. Dessa återfinns i de muslimska brödraskapen. Brödraskapens grundare anses vara någon sorts förmedlare mellan medlemmarna och Gud. De sägs ha passerat de högsta stadierna av andlig utveckling och sägs äga extraordinära krafter, som kan överföras genom direkt eller indirekt kontakt. (I synnerhet attraheras man av sådana personligheter, om de händelsevis fortfarande lever: att äta mat som en sådan andlig ”hövding” lämnat, att röra vid hans kläder eller att ta del av hans saliv är en favör som tros ge en ”broder” (brödraskapsmedlem) såväl fördelar i nästa liv som framgång i hans initiativ under jordelivet.) Redan det som sagts antyder att Wolof kombinerar den grundläggande islam (de s.k. 5 pelarna: 1) bekännelse att Gud (Allah) är en, och att Muhammed är hans profet , 2) tiondegivande av inkomsten , 3) bön fem ggr om dagen vänd mot Mecka , 4) allmosegivande till fattiga , 5) genomförande av den s.a.s. heliga resan till Mecka åtm. en gång i livet) med andra föreställningar. Wolof tycks vilja tänka enligt ortodox sunni-islam, men i praktiken finns i deras religion inslag från såväl sufism, islamisk mysticism, som traditionell folklig tro och praxis (, t.ex. vanan att vid förtäring alltid kasta på marken lite föda eller dryck för att skaffa skydd mot andar och mot ”det onda ögat”, eller strävan att alltid vara varsam med vad man säger, eftersom muslimska ledare skulle kunna höra även om de inte alls är i närheten av den som talar). Det är från
de muslimska brödraskapen som denna islamiska blandning härrör. Men i den
senegalesiska muslimska ”brygden” ingår, förutom sunni-islam, sufism och
traditionell afrikansk religion, också en stark nationalism som är typisk
för Wolof, det stolta majoritetsfolket. Därmed har en alldeles unik form av
islam blivit resultatet, en islam med säregen förmåga att stå emot
evangeliet.
|
|
|
|
