Algeriet - Mali - Niger

Folkmängd:
Gruppen:
Kristna:
Huvudstad:
Språk:
Statsskick:
Analfabetism:
Radiosändn.:

Tamajaq-TUAREGERNA – afrikanskt nomadfolk i Sahara och Sahel-bältet.

Den romantiska titeln ”Öknens blå riddare” ges ibland åt den manliga delen av ett folk som har det gåtfulla namnet tuaregerna. Beteckningen syftar på färgen i männens klädsel och på att de förflyttar sig på riddjur. Folknamnet sägs ha kommit från det arabiska ordet tawarek och ha innebörden ”övergiven av Gud”.

I allmänhet betraktas tuaregernas som ett berberfolk, men detta släktskap är ej helt utrett.

Idén om ett övergivet folk har nog förknippats med tuaregerna därför att araberna vid sin erövring av Nordafrikas kustområden på 600-talet fördrev dem från Tunisien. Där hade tuaregerna ursprungligen varit ett jordbrukande folk, men sedan fick de anpassa sig till ett liv som kamelnomader, som också skaffade sig hjordar av får och getter. Så småningom skaffade de sig kontrollen över en stor del av karavanhandeln i centrala Sahara. Därigenom kunde de skaffa sig vapen, och med vapen och snabba kameler fick de övertaget över andra folk, som kom att bli deras underlydande, t.ex. de mörkhyade haratinerna. De underlydande fick sköta tuaregernas hjordar och också bedriva jordbruk åt sina herrar inom deras områden, t.ex. i oaser.

Tuaregernas kärnområden har ofta varit förlagda till bergsområden, som de olika tuaregstammarna mutade in genom århundradena. Viktiga sådana områden har varit Ahaggar-massivet i södra Algeriet, Adrar-bergen i nordöstra Mali (gränsområdet till den sydligaste delen av Algeriet) och Aïr-massivet i norra Niger. T.ex. är sedan århundraden stammen Kel Ahaggars kärnområde i Ahaggar. Inom accepterade stora områden har de regelbundet drivit hjordarna mellan vinterbete i norr under regntiden och bete längre söderut i Sahel-bältet (en sorts vidsträckta savanner som sträcker sig tvärs över Afrika söder om Sahara) under torrtiden.

                             Stammarnas inre organisation domineras av klasskillnaden mellan nobiliteten, ”adeln” (Ihaggaren) och den beroende klassen, ”vasall-klassen” (Imrad). Förutom dessa en tredje samhällsklass, den tjänande samhällsklassen.

Hela stammen hålls samman av Amenokal, en ledare vars ledarsymbol är den sammankallande trumman. Denne ”trumchef” har högsta politiska och rättsliga auktoritet inom sin stam, men måste finna sig i att en församling av betydande personer godkänna hans beslut för att de skall vara fullt giltiga.

                             Bara män kan fylla någon politisk eller officiell funktion i stammen. Det är märkligt nog att funktionen som amenokal i normalfallet är ärftlig (undantag finns dock), men ännu intressantare är det att den ärvs genom kvinnolinjen. Detta vittnar om den starka ställning som kvinnan trots allt har i det tuaregiska samhället. Ja, den kvinnliga släktlinjen är faktiskt den viktigaste.

                             Tvärtemot seden i de arabiska folken är det hos tuaregerna männen som bär slöja, tidjelmoust, som kan vara 6 meter lång eller längre. Den har indigoblå färg eller svart – eller en kombination av dessa färger. Med slöjan kan de täcka för en stor del av ansiktet, framför allt när de möter främlingar eller vill visa respekt för någon. I familjesammanhang uppträder männen däremot med öppet ansikte.

                             Kvinnorna bär luftig, vid och lätt klädsel – för att vara bekväm i varmt klimat. Men de går med bart ansikte, och höljer sig inte i slöja.

                             Kvinnornas aktade ställning visar sig när äktenskap ingås. Kvinnorna väljer själva sin man, men begränsningar finns: i regel betraktas det som önskvärt att paren kommer från samma klan. T.o.m. vill man föredra äktenskap mellan kusiner.

                             Ett nygift par bor ett år i brudens tältläger, innan paret flyttar över till mannens familj. Monogami är regel. Skilsmässor är ovanliga och oönskade.

                             Olika faktorer har bidragit att tuaregerna under 1900-talet fått allt svårare att fortsätta nomadlivet. Kolonialmakterna har haft föga förståelse för tuaregernas situation i tider av torka. Inställningen har inte varit mycket bättre i de fria nord- och västafrikanska staterna under 1900-talets sista decennier.

På vissa håll har man försökt ”avnomadisera” tuaregerna. Denna ”avnomadisering” har påskyndats av torkkatastrofer i Sahel-bältet både i början av 1970-talet och i början av 1980-talet. De har tvingat tuaregerna längre söderut än vanligt, men det har inte hjälpt. De tvingades nödslakta de djur som inte dog av sig själva. I såväl Mali som Niger har tuaregerna gjort uppror, därför att regimerna inte har hållit löften till dem. I de våldsamma sammanstötningar med regeringstrupper som upproren lett till har hundratals tuareger dödats.

Ännu finns det tuareger som inte dras till städerna utan fortsatt nomadiskt eller halvnomadiskt liv, men de har blivit allt fattigare. Och årets (2005) torka och den hunger den förorsakat, i synnerhet i Niger, har inte gjort situationen lättare för nomadfolket.

Principiellt är sunni-islam tuaregernas religion, men de har rykte om sig att vara ljumma muslimer. Deras tämligen oengagerade inställning visar sig i att de flesta av dem inte praktiserar Ramadan-fastan.

En förklaring till denna brist på intresse och engagemang kan vara att deras muslimska tro är uppblandad med lokala vidskepliga trosföreställningar och av magi. T.ex. tror de på djinner, andeväsen som för att utöva inflytande på dem kan anta formen av människor eller djur. Och de går omkring med magiska föremål, amuletter. Dessa skyddar dem, tror de.

 Tuaregernas språk har förgrenats i två huvudspråk, som i sin tur har ett antal dialekter: tamajaq (tamajaq tawallamat) och tamashek.

De tamajaq-talande – som vi här intresserar oss för (vi skall återkomma till de tamashek-talande) – finns framför allt i Niger, men också i Mali. Deras antal är i Niger över 570 000 och i Mali nästan 260 000. Dessutom finns nästan 25 000 av dem längre söderut, i Nigeria. (Det kan tilläggas att 24 000 tamajaq-talande tuareger finns i Frankrike.)

 Antalet evangeliskt kristna av dessa uppgår i Mali till 0,07 %, i Niger till 0,00 % och i Nigeria till 0.00 %. Det totala antalet kristna tamajaq-tuareger är okänt, utom i Nigeria, där det bedöms vara 0,00 %. (När det gäller tamajaq-tuaregerna i Frankrike, är såväl antalet kristna som antalet evangeliskt kristna okänt.)

Bibeldelar finns på tamajaq-språket. Likaså bandinspelningar som presenterar evangeliet, och dessutom finns den s.k. Jesus-filmen översatt till det språket. Men enligt databasen www.joshuaproject.net (, som är källan till ovan nämnda siffror,) sänds ännu inte några kristna radioprogram på tamajaq-språket.

 Bed för de få kristna som finns – som ställts inför utstötning från sin släkt, och som fått det svårt att få arbete och maka/make.

Bed för dem som ryckts upp från traditionell livsstil och lever i kåkstadsdelar i de stora städernas utkanter.

Bed för bibelöversättare.

Bed om en självutbredande tuaregisk kyrka.

Bed att missionsorganisationer och kyrkor utnyttjar det material som finns och antar utmaningen att försöka nå tuaregerna, och bed om skydd för missionärerna.

Bed för dem som lider av fysisk hunger!