Det är påfallande hur många mycket stora folk i Indien som, 200 år efter baptistpionjären William Careys verksamhet, är praktiskt taget 0-procentiga i fråga om antalet kristna. I en lista kallad ”100 Largest Unreached/Least-Reached Peoples”, publicerad på Internet av databas-organisationen Joshua Project (www.joshuaproject.net/unreached.php) nämns 41 som finns i Indien (över 40 % av listan!), och av dessa omfattar det minsta folket över 5 miljoner människor, 20 av dem över 10 milj., 8 av dem över 20 milj., 5 över 30 milj., och 3 över 50 milj.

Vissa stater i norra Indien omfattar miljontals människor som i oerhört liten utsträckning nåtts av evangeliet. Särskilt gäller detta norra delen av staten Bihar, som anses vara ”en av de minst evangeliserade megabefolkningarna i världen” (Johnstone-Mandryk, Operation World 2001).

Ett av dessa folk är ANSARI, som i Indien omfattar 9 653 000 människor. De flesta finns i de nordindiska stater som ligger omedelbart söder och väster om Nepal. Förutom i Bihar finns de i staten Jharkand (som skapades i dec. 2000 av

södra delen av det tidigare Bihar), och i staterna Uttar Pradesh och Uttaranchal (som i dec. 2000 bildades av nordvästra Uttar Pradesh).

Dessutom finns 989 000 av Ansari-folket i Bangladesh, över 190 000 i Nepal och ett mindre antal, 1500, i Afghanistan. De har islam som sin religion. Deras huvudspråk är urdu i Indien, Afghanistan och Nepal. Men att döma av knapphändiga uppgifter, som inte är förvånande, finns så många variationer i språkbruket att i realiteten flera urdu-språk (-dialekter) talas, i synnerhet i Indien, men i någon mån även i Nepal. I Bangladesh är Bengali huvudspråket, som i Ansari tycks fördela sig på två dialekter.

Antalet kristna i folket har av Joshua Project satts till 0 % när det gäller Indien, och bedöms som okänt när det gäller de andra länderna. Sannolikt finns det inga kristna av Ansari där heller – eller möjligen ett försvinnande litet antal.

Liksom för alla andra som talar någon form av urdu har Bibeln i sin helhet länge (över 150 år) funnits tillgänglig såväl på urdu. Men därmed är det inte självklart att den översättningen är lätt att läsa på alla urdu-dialekter. Ännu längre, nästan 200 år, har helbibeln funnits på bengali.

Senare översättningsarbete har också genomförts på båda språken. I båda fallen blev det klart i slutet av 1900-talet (Nyöversättningen av hela Bibeln var färdigöversatt på båda språken 1998.)

Det kan tyckas förvånande att Bibeln inte trängt igenom mera i Ansari, när den funnits så länge på deras huvudspråk. Redan har antytts att bibeltexterna kanske inte var så lätta att läsa på alla dialekter av de nämnda språken.

På båda språken sker också kristna radiosändningar. Det finns kassett- och video-inspelningar med förkunnelse av evangeliet, och den s.k. Jesus-filmen finns på båda språken. Sannolikt kan dessa hjälpmedel förstås inom de två huvudspråkens område.

Men har det varit möjlighet att använda och sprida dem? På den frågan måste nog svaret bli att situationen här skiljer sig såväl mellan länderna som inom länderna. Och även om en stor nation som Indien har principiell religionsfrihet, skiljer sig det reella trycket på de kristna väsentligt från delstat till delstat, så att religionsfriheten i praktiken håller på att urgröpas genom framför allt inflytande från hinduisk fanatism. I Bangladesh sker en liknande utveckling under islamistiskt tryck. I Nepal, som har hinduismen som statsreligion, finns visserligen religionsfrihet (inkluderande – åtminstone i viss mån – frihet att välja religion), men inte frihet att påverka andra till att byta religion. Och i Afghanistan tycks religionsfrihet finnas i Kabul-området, men knappast i andra delar av landet, framför allt inte i de södra delar där talibanerna hade sitt fäste!