"Vad säger Jesus om bön?"
En predikan av Martin Boström, 11 januari 2009
Vad säger Jesus om bön? Följ med mig på en promenad genom en text som i koncentrat ger oss Jesus undervisning om bön. Vi ska stanna till på några ställen i texten. De delar som jag inte kommenterar får tala för sig själva.
Jag läser från Lukasevangeliets 11:e kapitel.
En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar." Då sade han till dem: "När ni ber skall ni säga:
Fader, låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.
Och förlåt oss våra synder,
ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning."
Han sade till dem: "Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: 'Käre vän, låna mig tre bröd. En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på.' Då kanske han där inne säger: 'Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.' Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver. Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.
Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?"
Luk 11:1-13
Längtan efter bön
En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. Evangelierna berättar att Jesus ofta bad till Fadern. Det hörde till hans goda vanor. Så lärjungarna hade återkommande hört och sett Jesus be. Och ingen bad som han. Med innerlighet, iver och värme.
Och så bad han med det nära och familjära tilltalsnamnet Fader, vilket inte varit brukligt tidigare. En så förtrolig och intim bön hade lärjungarna aldrig mött förut. Och tydligen blev de berörda av Jesu böneliv. De började längta.
"När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar." (Luk 11:1)
”En av hans lärjungar”. Om det hade varit Petrus, Jakob eller någon annan av de mer kända lärjungarna hade sannolikt namnet nämnts, men nu står det ”en av hans lärjungar” vilket tyder på att det var någon av doldisarna i lärjungagruppen som yttrade sig. Och det är ganska utmärkande. Det är inte sällan de lite mer tillbakadragna som känner mest för bön. Orden ”Herre, lär oss att be” är fyllda av längtan.
Innan en människa kan söka Gud måste Gud först ha sökt henne. Jesus säger att: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom”. (Joh 6:44)
Denna inre kärleksfulla dragning, detta hjärtats uppvaknande är den hemliga orsaken till all gudslängtan. Impulsen att söka Gud börjar hos honom, han skapar andlig längtan. Men detta längtans frö kan vi välja att vattna eller att låta dö. Vi kan bejaka eller förneka vår längtan.
Det är Guds Ande, Bönens Ande som skapar längtan efter bön, vilket kan ske på olika sätt. Jag vet hur det var för mig.
- Jag kommer ihåg alla ensamma fisketurer när jag växte upp. Mitt i skapelsen småpratade jag med Skaparen. Jag liksom tänkte högt tillsammans med Gud. Det upplevdes så naturligt. Först i efterhand har jag insett att det var bön.
- Jag minns när jag vid 10-11-årsåldern på ett fjällhotell böjde mina knän vid en stol och en präst la sina händer på mig och bad. Jag upplevde en inre beröring, jag grät och ville inte att bönestunden skulle ta slut.
- Några år senare var jag och min kusin med om ett oväntat möte med Gud vid Storsjöns strand, som ledde till andlig törst och ett ivrigare sökande. Vi Åkte vid upprepade tillfällen iväg till en stuga i Häggsjövik för att be tillsammans, och så åt vi chokladpudding. På en av böneresorna åt vi 16 portioner.
Vi sökte efter en personlig tro och en egen övertygelse. Vi ville att det skulle vara på riktigt. Om nu Gud fanns så ville vi få tag i honom. Det vi var med om i den där timrade stugan lämnade djupa avtryck.
- Jag minns när jag kom till en teamträningsskola och mötte människor som inte bara pratade tro utan levde ett andligt liv. Några av dom gick upp tidigt på morgnarna för att be, och en del morgnar lyckades även jag ta mig ur sängen lite tidigare än vanligt för att vara med i bönegemenskapen.
Jag fick insikt i att det finns en andlig kamp i tillvaron och började inse bönens betydelse i missionsarbetet, i Sverige och ut över världen.
- Jag minns när jag i 20-årsåldern en Kristi Himmelsfärdshelg deltog i min första tysta retreat. I stillheten kom Gud till tals med mig och jag upptäckte djup i tron som jag inte visste fanns. Jag började förstå innebörden i uttrycket ”tystnaden är bönens moder”.
- Jag har också haft svåra stunder, då jag inte orkat be med ord. I sömnlösa nätter var suckar och jämmer de enda böner jag fick fram. Och så tårarna, som också är en slags bön, om än ordlös.
- Så har jag ibland halkat in i perioder av andlig ljumhet, då bönens låga nästan slocknat. Jag har åtskilliga gånger fått börja om och blåsa liv i en tynande bönelåga.
Guds längtan och vår längtan
Det blir lätt så, att vi tror att Gud är så majestätisk och så upphöjd att våra böner inte har någon betydelse för honom.
Augustinus, en församlingsledare på 400-talet sa att
”Gud törstar efter att man ska törsta efter honom”.
Vår Gud är inte gjord av sten. Hans hjärta är det känsligaste och ömmaste av alla. Han längtar efter att bli efterlängtad.
Höga visan har alltid varit älskad av bedjarna. På ett hemlighetsfullt sätt talar Jesus om bön genom denna bibelbok. Bedjarna har genom historien läst denna erotiskt laddade kärleksberättelse som en bildlig beskrivning av bönegemenskapen mellan Brudgummen Kristus och bruden församlingen.
I det andra kapitlet uttrycker mannen sina känslor för sin brud:
”Min duva bland bergets klyftor,
i klipphyllans gömsle,
låt mig se dig,
låt mig höra din röst!
Din röst är ljuv,
din gestalt så skön.”
(Höga V 2:14)
Kan du ana Guds längtan efter din röst? Kan du höra hur Jesus talar till dig? Lyssna igen.
”Min duva bland bergets klyftor,
i klipphyllans gömsle,
låt mig se dig,
låt mig höra din röst!
Din röst är ljuv,
din gestalt så skön.”
(Höga V 2:14)
Kom fram ur ditt gömsle. Jesus längtar efter dig, efter ditt ansikte, efter dina böner. När vi kommer dithän att vi vågar tro att han älskar oss och längtar efter oss – då vaknar vår längtan. Hans kärlek är den första kärleken. Vi älskar därför att han först har älskat oss. Vi talar i bön till honom därför att han först har talat till oss.
Mitt huvudärende i dag – som ni nog har märkt – det är att Gud längtar efter dig och mig, och min önskan är att vår bönelängtan skulle spira. Och då – när vi längtar – då ber vi inte för att vi borde, utan för att vi vill. Det är längtan som får oss att börja be och att fortsätta be.
I vår text ger Jesus löftet:
"Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.”
(Luk 11:9-10)
Att be, söka och bulta. Även dessa ord handlar om längtan.
Vi ber om det vi vill ha, vi ber om det vi längtar efter.
Vi söker efter det vi saknar.
Vi bultar på Guds dörr när vi känner oss utanför och längtar efter att få komma in i hans närhet.
Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.
Hjälplöshet
Lärjungen – som vi inte fick veta namnet på – bad bönen ”Herre, lär oss att be”, och det är själva grundbönen, som vi aldrig växer ifrån, som vi alltid bör leva med. Herre, lär mig att be, i dag, just nu. Sänd Bönens Ande att vägleda mig i bönen.
Om vi någon gång skulle få för oss att vi är bra på att be, så har vi kommit vilse. Känslan av osäkerhet och hjälplöshet är en förutsättning för att vi ska kunna samarbeta med Hjälparen, Bönens Ande.
Aposteln Paulus skriver i Romarbrevet 8 att ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara” (Rom 8:26). Om du tycker att du inte kan be, så är det en god början. Då kan du be grundbönen: Herre, lär mig att be.
Olika sätt att be
Lärjungarna hade lyssnat till Jesu förtroliga bönesamtal med Fadern vilket hade upplevts nytt och spännande. Och nu tar de emot de närmast osannolika orden att ”När ni ber skall ni säga Fader” (Luk 11:2). När ni tror på Jesus blir ni Guds barn och får Gud till er far. När ni ber skall ni säga Fader. Vi inbjuds att leva i en nära relation,
en barn – far-relation.
Så lär Jesus lärjungarna mönsterbönen ”Fader vår” eller ”vår Fader”. En bön som kan inspirera till fri bön eller bedjas ordagrant.
Som Guds barn får vi be till Fadern i stor frihet utifrån våra varierande personligheter och förutsättningar. Bönen är något personligt och vi ber alla lite olika. Du ber med dina ord och jag med mina. Den fria bönen är en tillgång, men den har också sina begränsningar. Ibland är det svårt att hitta ord för vad vi känner och vill be om.
Därför har Gud skänkt oss två komplement till de fritt formulerade bönerna. Dels skrivna böner och dels tungotalets gåva. I Bibeln finner vi slitstarka böner som betts av människor i årtusenden. Bibelns stora bönbok är Psaltaren. Där finns böner som sätter ord på de mest skilda mänskliga erfarenheter. De skrivna bönernas vackraste pärla är den som Jesus själv lärde oss; Fader Vår. Den låter oss förstå att bön är både något personligt och något gemensamt. Vi uppmanas att be till vår Fader, inte min Fader.
Sen har vi tungotalets nådegåva som skänks genom Anden. Paulus skriver: ”Ty den som talar med tungor talar inte till människor utan till Gud; ingen förstår honom, i sin ande talar han hemligheter.” (1 Kor 14:2)
Tungotalet är liksom ett hemlighetsfullt kärleksspråk som hjälper oss i den innerliga kommunikationen mellan vår ande och Guds Ande. En gåva som bygger upp vår inre människa och öppnar oss mot den andliga verkligheten.
Jesus säger inte endast något om bönen, han talar också i bönen. Vi talar till honom men vi kan också få lära känna Andens viskning i vårt inre och få vägledning i vardagen. Det är spännande. Jag är glad över att vi alldeles snart kan erbjuda en kurs om just denna profetiska dimension. Du fick ett blad om detta när du kom in i kyrkan.
Att be är fullt naturligt, ja något självklart. Och i grunden något enkelt, men som vi gärna krånglar till.
Man lär sig att be genom att be. Det är ungefär som att lära sig att cykla. Man lär sig genom att sätta igång. Man måste våga.
Sen lär man sig efterhand, både av sina framgångar och misslyckanden. Jesus uppmuntrar oss. Be! Sök! Bulta! Kom igen. Börja be, äventyret i bönens värld väntar på dig…
Amen
Till hemgrupper och andra.
Att samtala om och fundera över:
- Hur kan vi vårda vår gudslängtan?
- Vad kan vi lära av de delar av texten som inte kommenterades i predikan?
- Dela era erfarenheter och upplevelser av bön med varandra.
- Samtala om problem och möjligheter.