När våra resurser inte räcker till
av Urban Ringbäck den 7 oktober 2007
En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade, sade en av hans lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar." Då sade han till dem: "När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning."
Han sade till dem: "Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: 'Käre vän, låna mig tre bröd. En god vän som är på resa har kommit hem till mig och jag har ingenting att bjuda på. Då kanske han där inne säger: 'Lämna mig i fred. Dörren är redan låst och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.' Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver. Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.
Luk 11:1-10
Jag har lärt mig att älska den här berättelsen. Om det oväntade besöket, om det tomma skafferiet, om den sovande grannen med barnen hos sig i sängen. Om vänskapens gåva men också dess pris. En liten detalj är ju att allt utspelar sig mitt i natten när normalt folk brukar sova.
Jag vet inte hur många de är som kämpar med sin nattsömn. Eftersom jag råkar tillhöra den ganska stora grupp av svenska folket som alltsedan min barndom gjort det av och till, det så berör kanske den här texten mig extra mycket.
Natten är ju huvudsakligen till för vila och sömn, och oftast blir tankarnas snurrande under långa vaknätter ganska fruktlösa. Ibland har det kommit upp en massa tankar och förslag som i gryningsljuset visar sig helt meningslösa, onödiga och rent av dumma. Så ingen romantik kring sömnlöshet. Du som sover gott, prisa Gud för det, och sov vidare. Snarka helst inte din livskamrat vaken.
Men jag har också lärt mig att det ibland finns positiva sidor med att vara vaken. Ibland finns det bara då tid att tänka, tid att analysera, att prioritera om i sitt liv. En del riktigt bra idéer har jag fått på natten. En del av mitt livs svåraste men också viktigaste beslut har jag faktiskt också tagit på natten. Och vaken tid på natten kan ju används inte bara till att tänka utan att bedja och lyssna till Gud. Jag undrar om inte texten har sin bakgrund i att Jesus har tillbringat ännu en natt i bön och samtal med sin himmelska fader. Lärjungarna har nog somnat som vanligt men ändå nu och då vaknat till och sett sin mästare fortsätta i bön natten igenom. Och de är då de kommer med sin önskan att få lära sig konsten av bedja så, därav den här berättelsen.
Jag tänker stanna en stund inför de två tillfällen när det bultas på dörren i den här berättelsen. En gång av en oanmäld vän som kommer på besök till berättelsens huvudperson. Och en gång som en följd av det hos en tungt sovande granne till den person som fick besöket.
När en god vän bultar på din dörr
Ibland behöver vi bli väckta. Det kan komma ett viktigt budskap till oss som rör vårt livs mening och uppdrag. Ibland väcker oss Gud genom att komma på oväntat besök genom händelser i vårt liv, i vår samtid, genom människor som kommer i vår väg.
En vän kommer på besök mitt i natten. Hungrig och kanske frusen behöver han något i magen och en säng att sträcka ut sig på, ett täcke att dra över sig. Säng finns i det här fallet men ingen mat.
Jag kan faktiskt sätta mig in i alla tre de här personernas situation. Jag har kommit trött resande och behövt någonstans att sova, Jag har fått oväntat besök och inte haft något att bjuda på, och jag har blivit störd vid absolut fel tidpunkt där det handlat om en liten sak som man egentligen kan hjälpa till med, men inte orkar med att engagera sig just då.
Men framför allt känner jag igen mig i situationen hos huvudpersonen. Han som får det första överraskande besöket. När man upptäcker att resurserna inte räcker till. Är det något som är gemensamt för de som ligger vakna på nätterna så är det väl just det. Tankarna på att de egna resurserna inte räcker till. Att man inte räcker till på jobbet, man får inte pengarna att räcka, man räcker inte till för sina barn. Den där känslan: ”Jag har inget att sätta fram”
Jag ögnar igenom tidningarna och ser att tonårsaborterna ökar i Sverige och mest i vår egen stad. Jag börjar tänka på allt som ligger bakom en sådan rubrik. Det känns som att dessa tonårstjejer kommer på besök och jag har inget att sätta fram. Jag läser om hur barn utsätts för övergrepp. Det är ett globalt problem som döljer sig bakom alla möjliga fina fasader. Det känns om jag inte har något att sätta fram. Jag läser om klimatkrisen, den andliga nöden, de sociala behoven. Varje nyhet, tänk blir till en vän som kommer på besök just till mig och jag har inget att sätta fram. Man orkar inte hela tiden tänka så, jag vet, men i mötet med den texten så har det faktiskt blivit så. Det är inte dom där borta, det är en god vän som behöver mig. Det berör mig. Behovet knackar på min dörr.
Det knackar definitivt på kyrkans dörr. Det är därför dörren är så viktig. Platsen där vi öppnar och stänger om våra liv om vår gemenskap. Vår attityd och vårt förhållningssätt, våra kontaktytor.
Det knackar på församlingens dörr. Två frågor dyker upp:
Är vi beredd att öppna och har vi något att sätta fram?
Jag ser Gud i fler roller än i den grannen som ska lösa krisen.
Jag ser också Gud i den första vännen som kommer på besök. Som väcker oss, identifierar behoven, visar oss på att våra egna resurser inte räcker till. Och som får oss att ta det drastiska beslutet att gå till en annan vän och söka hjälp.
Vad har vi att duka fram för att möta vårt samhälles behov.
När du själv bultar...
Det finns ett mycket ovanligt ord i den här texten. ”Påträngande”. Det förekommer nästan bara här i Nya Testamentet. Grundtextordet kan betyda uthållig, envis, outhärdlig, påfrestande. Hur kunde han vara så påträngande, påfrestande?
Hur tror ni han argumenterar med sig själv innan han tar beslutet att banka på dörren mitt i natten och fortsätter att banka fast hans vän tycks helt ovillig att stiga upp.
Med rätta så säger han till sig själv: ”Det gäller ju inte mig själv”. Så bankar han frimodigt på.
Det gällde inte honom själv det gällde hans vän. Hela berättelsens tema är bön. Men det handlar inte om den självcentrerade bönen. Bönen om platt-teven och mercedesen och att till varje pris kunna fortsätta att höja sin egen levnadsstandard och sitt välbefinnande i takt med omgivningens. Denna slags förkunnelse har vattnat ur det kristna evangeliet. Det handlar om att räcka till för något mer än sig själv. Det är från den bakgrunden denna starka uppmaning till bön växer fram. Här lär oss Jesus att bedja; låt ditt namn bli helgat, låt ditt rike komma. Det handlar inte om våra egna kungariken. Vårt eget välbefinnande.
Detta bankande handlar om att finna livets mening. Sedan får han inte ett bröd men tre. En kommentar säger ett till besökaren, ett till honom själv, och ett i reserv om någon mer kommer på besök.
Många har haft problem med den här ovillige vännen, särskilt om det skulle föreställa bilden av Gud. Men jag tänker så här: Detta är ju egentligen riktig vänskap. Att man vågar gå och störa sin vän mitt i natten, och ens vän vågar svara: ”Jag orkar inte bry mig”. Och att man då ändå vågar fortsätta banka och slå. Det låter lite som två riktigt goa tonårskompisar som snackar med varann.
Detta handlar inte om en dålig relation utan beprövad vänskap. Sedan är det naturligtvis också så att Jesus inte sätter likhetstecken mellan denna sömndruckne irriterade vän och Gud. Han säger ju: Hur mycket mer ska inte då er himmelske Far ge Helig ande åt dem som ber honom.
Då växer en underbar Gudsbild fram. En Gud som vi kan ha en riktig relation till. Som finns på riktigt. Som vi inte kan behandla som en godisautomat. Ett helt nytt böneliv där vi tar Gud på allvar, världen och våra egna behov lika så. Och på allvar börjar räkna med Gud, han som gör det omöjliga. För det allra största och viktigaste budskapet är till sist. Tack vare en god vän, så har vi något att sätta fram. Vi har något att erbjuda. Vi har livets bröd.
Om vi ska få se mer av Guds handlande behöver vi börja ta Gud på riktigt allvar. Räkna med honom. När vi gör våra kalkyler, när vi prioriterar, när vi drömmer. För problemet är när det börjar och slutar med våra egna resurser. Låt oss i stället:
Se på det vi har som gåvor från Gud!
Se på det vi inte har som möjligheter för Gud!
Om du möter många hinder Tro På Gud!
Avslutning
Här ser man väl en underbar bild också på vänskap och förbön i en liten grupp i hemmiljö. När vi kommer till varandra med våra behov, så har vi nära oss en annan vän som vi tillsammans kan gå till. Hela Fader vår bönen är en bön som beds i gemenskap. Vår Fader, förlåt oss, Ge oss det bröd vi behöver.